TigerlilyHardbottle

Jag kan inte fatta varför det är så orättvist. I oktober förra året ryktes vår kära Cindy ifrån oss och det gör fortfarande ont i hjärtat av saknad efter henne. Men i december dök lilla fröken Morran (Isolde) upp och förgyllde våra dagar igen men sina hyss och påhitt. Hon var vår nya bebis, som fick oss att skratta och må bra. Hennes busiga charm, hennes ibland smågriniga humör hon passade bra in i vår lilla familj och Skorpan fattade tycke för henne från första början även om hon själv inte var störtförtjust över sin nya sambo (därav namnet Morran) så blev de tillslut pojk- och flickvän.

Imorse kom det där hemska samtalet, igen. Hon finns helt plötsligt inte kvar längre, vår Morris. Tunga steg för att gå och hämta henne, många tårar fälls och båda jag och älskling säger "nu får det vara nog, vi orkar inte mer". En katt blir som en familjemedlem och sorgen är alltid stor. Man orkar inte med, inte så länge man bor såhär. Skorpan har inte riktigt förstått det än, han ligger och sover brevid mig. Nu är han ensam igen. Tungt att ringa Marie och berätta vad som hänt, jag är så glad att du hann se henne innan. Hon mådde verkligen bra här ska du veta. Busade med Skorpan hela dagarna, jagade möss och fåglar som hon alltid stolt tog med hem och visade upp.